Jag har en tendens att sakna saker och ting. Människor och platser. Tiden längesedan, tiden då och ibland tiden nu. Hur man nu kan sakna tiden nu. Men jag saknar alltjämt. Jag vet inte om jag ska säga att det är positivt eller negativt. Själva ordet sakna får ofta en negativ klang. Som att man inte uppskattar det man har och hela tiden vill vidare eller tillbaka Jag har ofta känt mig som en person som saknar lite för mycket, lite för ofta och lite för intensivt. Men jag har kommit till insikten att nostalgin och längtan är det som gör mig driven. Att saknaden är något som driver mig framåt.
Just ikväll saknar jag tiden då. Tiden för ett år sedan. Tiden med Gustav och Alex. Tisdagarna med Hanna och Kajsa. Dagarna i liften och kvällarna på ICA. Att återvända till platser som betytt mycket för mig är något som är sammanflätat med glädje men även med sorg. Man kommer till insikten om att livet går vidare. Att allt har sin tid och att tiden inte gör några personliga uppehåll. Man kan inte ha ett VIP-medlemskap med tid som premie. Tiden stannar inte för någon. Den fortsätter obönhörligen sin oändliga resa.
Jag går på de snöiga vägarna. Ser upp mot Skutan med samma längtande ögon som för ett år sedan. Åker förbi Rödkulleliften och inser att tiden har passerat mig och gjort sig ett landmärke. Dansar sönder fötterna på Bygget men inte utan att jag märker att det inte är med samma frenesi. Jag går förbi mjölkdisken på ICA. Hoppar till när jag hör Fredriks röst i högtalaren. Vill instinktivt vara en av dem, ge mig lite mer tid.. Jag kunde gått förbi Källvägen, lagt handen på handtaget, tryckt till och upptäckt att dörren var låst. Jag kunde stått där och andats en stund för att sedan vända om och fortsätta min resa. Men jag gjorde inte det. För det anses konstigt att göra sådana saker.
Jag andas in kylan. I en by som fortsätter sin färd utan mig. Eller med mig beroende på hur man ser det. Mina skor gör avtryck i snön. Så slår det mig. Den här byn tillhör mig. På ett speciellt sätt är vi sammanbundna. Och man kan kalla det idioti eller sjukligt men jag släpper det inte. Jag saknar det varje dag jag är ifrån det och jag tänker fortsätta att göra det. För Åre har blivit som en mycket nära vän. En vän man delar många minnen med. På många sätt är Åre min bästa vän.
Tiden har sin gilla gång. Vi kan inte göra något åt det. Vad vi kan göra är att spara de fina minnen den skapar åt oss. Som vi skapar tillsammans. Ikväll tänker jag på en sen januarikväll för ett år sedan. En sen kväll i januari, på väg hem från Bygget. Det var en kväll som lärde mig mycket om livet. Kvällar som man sparar. Kvällar som man inte släpper taget om. För det är dessa kvällar som bringar mening åt det liv vi lever.
Denna kväll tillägnas en spellista. En del låtar som kom att representera så mycket mer än musik. Så mycket mer än ord. De kom att representera en eras början och dess slut. En av alla dessa tidsperioder vi pusslar ihop och kallar livet.
